Alba Johansson började arbeta för Tältmissionen och Hoppets Stjärna i Argentina 1972. Tyvärr gick hon bort efter en tids sjukdom i somras. Men minnet av henne och hennes idoga och energiska arbete med framför allt kvinnor och barn från Toba-folket lever kvar.

Det var väldigt tydligt flera gånger de gångna veckorna.

Hennes kyrka ute i byn Nala firade 11 år för två veckor sedan. Flera kvinnor och ungdomar berättade om sina minnen med Alba, och hur omtänksam hon alltid var. Många fina ord sades under kvällen.

Samma var det när det var avslutning för yrkesskolan förra veckan. José, en av deltagarna i matlagningskursen höll ett långt och känslosamt tal om allt Alba gjort för hans familj och andra ute i byarna med sin alltid trevliga och oroliga inställning. Trevlig då hon allt försökte vara positiv, oavsett hur svårt en del hade det. Orolig var Alba alltid, hur mycket hon alltid gjorde och hur många hon nådde ut med budskapet till så var hon alltid orolig att inte kunna hjälpa fler.

På avslutningen på högskolan CIFMA i onsdags var det flera fadderbarn som tog studenten. De jag pratade med sa, att om det inte var för Albas stöd, hade det inte klarat av skolgången lika bra som de nu gjort.

På avslutningen på en av byskolorna i fredags höll skoldirektören ett långt och känslomässigt tal, med en tyst minut på det. Det var kanske först denna regniga och kyliga sommarkväll det verkligen gick upp för mig hur mycket hon verkligen betytt för byarna, indianerna, hennes egna barn och Kenth som hon var gift med i 48 år.

Jag träffade Alba första gången 1999. Det mötet kommer jag inte håg så mycket av tyvärr. Det var på en konferens, och jag var bara med en kort stund och nästan alla deltagarna var helt nya för mig.

Andra gången vi möttes var när jag var i Argentina för första gången 2005. Då och vid besöken 2008 och 2011 var det hela tiden nått på gång för henne. Det var kvinnogrupper, söndagsskola, ledarutbildning, bibelinköp, bibelutdelning till nyfrälsta, kör- och musikträning, kvällsmöte, med mera. Non-stop.

Det var alltid fullt schema. Men hur mycket hon än hade att göra så var hon alltid på gott humör och kämpade framåt.

Förutom allt detta så minns jag även hennes goda mat som dukades upp vid lunch varje dag. Jag förstår inte hur hon hann med det. Men gott var det.

Stort tack Alba för allt du gjort för folket i byarna utanför Saenz Pena. Du är saknad av många.

Alba X 1

Alba X 2

Alba X 3

Alba X 4

Alba X 5

Alba X 7

alba x10alba x11

Dela med dina vänner: