GranskadGodkandGG 2016 2

manadens brev fran ulrika linje

Ibland är det svårt att inte känna förtvivlan. Den känslan river i mig när jag tänker på de flickor som vi berättar om i månadens utskick. Alla former av övergrepp mot flickor är naturligtvis fruktansvärda, men för mig känns det om möjligt ännu värre när barnens förövare är samma människor som förväntas älska och skydda dem. Det är ett ofattbart svek, och det går knappt ens att föreställa sig hur barnen måste känna. Jag känner också väldigt starkt för de mammor som står maktlösa att försvara sina barn så som de skulle vilja. Det lever i ett samhälle där männen har väldigt stor kontroll över dem och där alternativet ofta vore ett liv på gatan.

Kampen mot övergrepp är någonting som berör oss alla, oavsett om de handlar om våra egna döttrar eller en med-människas barn. Själv har jag inga döttrar, bara söner, men ändå vaknar tigrinnan i mig när jag tänker på dessa flickors situation. Min första impuls är att kliva emellan och försvara dem mot förövarna med mina bara händer – men det är förstås ingen lösning. Över en natt kan vi inte förändra deras hemförhållanden, eller de samhällsstrukturer som ligger bakom, men vad vi däremot kan göra är att ge de här flickorna ett alternativ. Och det betyder allt, för att ha ett val är att inte längre vara fångad.

Låt oss därför tillsammans vända vår förtvivlan till en drivkraft. Det är dags att sätta ner foten mot övergreppen!

Varma hälsningar

ulrika signatur      

Ulrika Kallin, Verksamhetschef

Ja, jag vill stödja färdigställandet av en fristad för utsatta flickor!

lekande flickor

Ser du flickorna på bilden ovan?

De har familjer som bryr sig och tar hand om dem, så som det borde vara. Vad du inte ser är flickorna bortom kamerans blickfång. De som är rädda för att gå hem eftersom de blir misshandlade, antastade och utnyttjade av män i sin egen familj. Det är för deras skull vi bygger en fristad.

Drömmen om en fristad för flickor föddes 2015 hos Liling Coruna, som driver Star of Hope Philippines tillsammans med sin make Gani. Hon stod inte längre ut med att i tysthet bära på de hjärtskärande historier som skolornas unga flickor anförtrodde henne. Många berättade på villkor att hon skulle bevara deras hemlighet, och de fall som hon tillåtits att polisanmäla har oftast bara lett till nedlagda utredningar – med risk för att flickorna hamnar i en ännu värre situation efteråt. De riskerar att bli utsatta för mobbning i skolan och ryktesspridning på orten – och vart ska de då ta vägen? För en flicka i den situationen finns inga trygga platser kvar. Det är just därför som Liling har bestämt sig för att skapa en. 2015 fäste hon blicken på en bit övervuxen mark intill vår skola i Taytay och såg framför sig en lösning; en välkomnande byggnad i två våningar med kök, matsal, sovsalar och uppehåll-srum. En plats där de rädda och sorgsna kan sova utan rädsla och finna tröst i varandras sällskap. Bland jord och ogräs såg Liling ett hem för dem som hunnit glömma hur det är att känna sig som hemma. Nu, två år senare, är hennes dröm nära att bli verklighet. Under fjolåret färdigställdes grunden och steg för steg växte stommen för de båda våningsplanen fram. Parallellt med detta har skolan i Taytay börjat arbeta med att förändra attityder, och då främst kring pojkarnas kvinnosyn, för att bryta den onda cirkeln. 

ritning fristad

Liling längtar efter att få slå upp portarna till fristaden – men just nu står allt arbete stilla. 800 000 svenska kronor till är vad som krävs för att förvandla byggnaden från ett stabilt betongskelett till det varma, välkomnande hem som ortens mest utsatta flickor är i så stort behov av. Om vi ska kunna färdigställa satsningen är det du och jag, och andra varmhjärtade som måste kliva in och göra skillnad tillsammans. 

Ett par hundralappar kan kännas otillräckliga, men i slutänden är de avgörande – för det är tusentals sådana gåvor som kommer ta oss i mål. Ju förr desto bättre – och varje hundralapp tar oss närmare den dag när de första flickorna kan flytta in.

Ja, jag vill stödja färdigställandet av en fristad för utsatta flickor!

ulrika kallin skolstart

Jag minns min egen skolstart med glädje. 
Jag minns hur mamma följde med mig, och hur otroligt spännande det kändes när vi närmade oss. 
Jag minns hur vi köpte omslagspapper för att skydda alla böcker, eftersom vi bara hade dem till låns och hur jag hade samma papper i min skolbänk. 
Jag minns också min skolväska och allt jag fyllde den med: skrivblock, räknehäften och böcker. Suddgummin som hade olika doft, så att jag och min kompis alltid sökte efter nya, och pennor som vi fick gå fram till katedern och vässa.

Sist men inte minst minns jag den överväldigande känslan av att komma till en helt ny värld – för det är ju ett väldigt stort steg du tar när du som barn kliver över skolans tröskel. Så känns det oavsett om ditt klassrum råkar ligga i Sverige eller Argentina, 1 300 mil bort. Men de barn bland Tobafolket som vi stöttar där tar faktiskt med sig något mer till skolan än de flesta svenska barn:
Vetskapen att undervisningen är deras väg till ett bättre liv.

Sin egen skolväska bär de med oändlig stolthet och vårdar ömt – ifall de har en. Tyvärr har många varken råd med väskor, böcker eller skolmaterial. När våra eldsjälar i Argentina fick se bilder från andra länder, där vi delat ut väskor fyllda med skolmaterial, fick de något längtansfullt i blicken.
”Våra barn skulle älska att få en sådan väska!” sa de.

Därför, mitt i den ekonomiska kris som plågar Argentinas folk, känner vi att det är deras tur nu. De här barnen förtjänar att få känna det där pirret i magen, den glädjen, den stoltheten och framtidstron.
Du kan få det att hända! Var med och gör den första skoldagen till en oförglömlig upplevelse för våra barn i Argentina!

Varma hälsningar

ulrika signatur      

Ulrika Kallin, Verksamhetschef

Ja, jag vill hjälpa till att dela ut skolväskor!